Urval och text:Torbjörn Sörhuus.

500 klassiska
jazzomslag!

Denna sida:

Klassiska
skivomslag,

200 vinylomslag f

med bland annat

Andy Warhol
Special.

Övriga sidor:

DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltrane.

DIG Special:

Lars Gullin

med 93 omslag
med Lars Gullin.

DIG Special

Charlie Parker

med med 54
olika vinylomslag
med Charlie Parker

Från 78-varvsalbum till LP-skiva

Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.

Denna sida:

Senaste nyheterna

Övriga

skivsidor:

Svensk Jazz 2014

Svensk Jazz 2013

Svensk jazz 2011-2012

Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz

Jazzstoria/

återutgivningar

Barnjazz

Diggat Special

Miles Davis

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket

Det illustrerade skivomslagets historia började redan under stenkakornas tid. Det var skivbolaget Columbia som var först runt 1940. Bolaget hade anställt en ung formgivare som hette Alex Steinweiss, och som tyckte att de album för 78:or, som gavs ut vid sidan av singelskivorna, såg ut som gravstenar. De var tillverkade i brun eller grå kartong med namnet på artisten eller kompositören i svart tryck på framsidan. Singelskivornas omslag hade ett runt hål i mitten som gjorde texten på etiketten synlig.

Columbia Records

designavdelning var den mest kreativa i amerikansk skivindustri under 1940-talet. En av de mest begåvade formgivarna var Jim Flora, som började som assistent till Alex Steinweiss. Han blev snart huvudansvarig för omslagen till bolagets jazzskivor.  

Jim Floras omslag med Louis Armstrong är en höjdare från 1947.  

om Columbia, som ju en gång startat det hela, och som på 1960-talet tog omslaget till en ny nivå. Det blev en del av samtidens konst och kunde få ett egenvärde som gjort dem lika igenkända som musiken, som Miles Davis Bitches Brew från 1970.

Han anlitade framstående konstnärer som Andy Warhol och Robert Rauchenberg och fotografer som t.ex W. Eugene Smith.  Det är den senare som har tagit den suggestiva svartvita bilden på Thelonious Monk. LPn kom ut i mitten av 1960-talet och Monk spelar med sin ordinarie kvartett. Omslagsdesignen har gjorts av Bob Cato själv.

Inspelningarna gjordes med en trio som hade Bent Axen på piano och Peter Wissing på trummor. Erik Moseholm blev med åren en av de ledande figurerna inom dansk jazz och var bl.a ansvarig för den danska radions storband och Radiojazzgruppen under många år. Den romantiska bilden på skivomslaget har tagits av Preben Sonne.

Det här albumet är inspelat på jazzfestivalen i Newport den 7 juli 1956. Det har blivit berömt för tenoristen Paul Gonsalves långa heta solo i låten Diminuendo and Crescendo in Blue. LPn blev en stor framgång för skivbolaget Columbia och det mest säljande albumet för Ellington under hela hans långa karriär.
Gonslaves solo tänder både bandet och publiken. Ellington är likväl på väg att slå av det hela efter ungefär 7 solochorus, då en blondin i publiken börjar dansa. Det sätter ny fart på orkestern och Gonsalves. Publiken rycks med och ingen kan längre sitta still. Alla dansar. Paul Gonsalves spelar till slut 27 chorus och det är hans livs stora uppvisning.

Paul Gonsalves var en stor tillgång för Ellingtons orkester, dock inte under en konsert i Köpenhamn 1965, som finns bevarad på en obetalbar TV-inspelning. Där ser vi Gonsalves på sin plats i saxsektionen, men sovande under större delen av konserten. Med saxofonmunstycket kvar i munnen! Komiskt eller tragiskt - eller helt enkelt bara en talande bild på det hårda turnélivet.

Startsida med
jazznyheter

Den första LPn med norsk jazz kom 1963. Det var en samlingsplatta med 11 olika grupper som hade titeln Metropol jazz. Året därpå kom den första LP-skivan med en enskild artist. Det var Karin Krogs "By Myself" på Philips.
Skivan blev den norska sångerskans genombrott. Några månader tidigare hade hon sjungit en vecka på Gyllene
Cirkeln i Stockholm och också medverkat vid jazzfestivalen i Antibes. Många skivor och många framträdanden på internationella festivaler följde.
Bilden på skivomslaget är tagen på Gyllene Cirkeln av Nils Edström.
 

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special

Esa Pethman kom fram i början på 60-talet som en hårdblåsande tenorist med tydliga amerikanska förtecken. På första LPn framträder han i full skala som både solist och kompositör och visar upp en egen finsk jazzidentitet. Den är influerad avfinsk klassisk romantisk musik och av folkmusik -  i ett modernt sound som på ett tidlöst sätt också kan spegla musiken av såväl Duke Ellington som Sonny Rollins.
Skivan kom ut på RCA Victor, med omslagsfoto av Kalle Kultala och design av Jukka Pellinen.

Både Axen och Jaedig var medlemmar i gruppen Jazz Quintet '60, liksom även trumpeteraren Allan Botschinsky. De stod alla i centrum för 1960-talets guldålder i dansk jazz som kan sägas ha inletts med  den här klassiska LPn.
Fotot på omslaget har tagits av Lennart Steen.

En av de stora rariteterna i dansk jazz  är den här LPn med tenoristen Bent Jädig på skivmärket Debut. Den kom till på initiativ av Den Danske Jazzkreds (nuvarande Jazzforbund) efter att Jaedig utsetts till årets jazzmusiker i Danmark.

Bent Jädig gjorde inspelningen när han tillfälligt var tillbaka i Danmark efter att i åtskilliga år mest spelat i Tyskland med musiker som Albert Mangelsdorff och Attila Zoller. I mitten på 1960-talet spelade han med den danska radiojazzgruppen och framträdde regelbundet på jazzklubben Montmartre. Det var de insatserna som gav honom utmärkelsen årets jazzman. Men redan innan hans ens fått priset var han tillbaka i Tyskland och hade bl.a en grupp tillsammans med trumpetaren

Dusko Goykovich, som också hörs på den här LPn. Han återvände sedan till Danmark i början på 1970-talet.
Fotot på skivomslaget har tagits av Jan Persson.

Startsida med
jazznyheter

På LPn sjunger Nannie Porres med känsla och inlevelse, både tufft och vackert. Musiken är arrangerad av Bernt Rosengren som också leder gruppen som kompar Nannie. Där finns också namn som Lalle Svensson, Tommy Koverhult, Bosse Skoglund och Rebop Kwaku Baah.

Omslaget är minnesvärt med den fina målningen av Stig Claesson (Slas).

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special

of James Rushing Esq.
1956 gjorde sångaren Jimmy Rushing en musikalisk resa från New Orleans till New York och passerade anhalter som Kansas City och Chicago. Det blev den här klassiska LPn på Columbia. Rushing sjunger ett dussin favoriter och accompanjeras av fyra grupper som representerar de olika musikstilarna i jazzhistorien.
På skivan får vi också för första gången höra Jimmy Rushing spela piano. Han accompanjerar sig själv i "Tricks Ain‚t Walkin‚ No More".

Den fina teckningen på omslaget har gjorts av illustratören och konstnären Tom Allen. Designen har gjorts av Neil Fujita.

Parker spelade med en kvintett som innehöll Kenny Dorham, Al Haig, Tommy Potter och Max Roach. Vad som inte är så känt är att Max Roach de här dagarna i Paris gjorde sin första skivinspelning i eget namn. Han använde kompisarna i kvintetten men ersatte Parker med tenoristen James Moody. De spelade in fem låtar för skivbolaget Vogue som gav ut musiken på 78:or och senare på den 10" LP som vi ser här.

Det lyckade omslaget har gjorts av designern Pierre Merlin.
 

Putte Wickman leder en grupp som spelar tre låtar. På en av dem spelar Jan Allan trumpet och Åke Persson trombone. De ersätts på de båda andra låtarna av Bengt-Arne Wallin och Hacke Björksten. I kompet spelar Reinhold Svensson, Rune Gustafsson, Sture Nordin och Robert Edman.

Det är förstås en ovanlig LP som man sällan ser. Fotografierna på omslaget har tagits av Lasse Larsson.

Omslaget pryds av en målning av den franske 1800-talsmålaren Ingres. När skivan gavs ut igen (på skivmärket Muse) var bilden tyvärr borta, liksom även titeln som ändrats till "Bliss". Inte nog med det, även Pete La Rocas namn som ledare var borta, trots att han faktiskt också skrivit alla låtarna på skivan. Nu var det istället Chick Corea som var huvudnumret och framställdes som ledare för gruppen.
Målningen med de fagra damerna finns f.ö. också på en platta av Don Ellis.
 

New Orleans Creole Jazz Band leddes av trumpeteraren Thomas Jefferson. Det burleska och färgstarka omslaget har gjorts av Robert Riggs som var en excentrisk amerikansk illustratör och målare som levde 1896-1970. Han var svag för ursprungliga och primitiva miljöer och har bl.a gjort målningar med motiv från boxningsringar och cirkusmaneger.
 

Hank Mobley blev vid den här tiden uppmärksammad av Miles Davis som 1961 engagerade honom till sin kvintett för att efterträda John Coltrane. Det blev inte det genombrott för Mobley som man kunde ha önskat. Något stämde inte mellan de två och samarbetet blev kortvarigt.
Fotografen Francis Wolff har för den här skivan fångat in Hank Mobley på en utsökt bild och designern Reid Miles har utnyttjat den fullt ut!
 

Omslagets design har gjorts av Marvin Israel och det tuffa collaget av Phil Featheringill. Den senare var en mångsidig man som bl.a drev en skivaffär i Chicago och ett litet skivbolag som hette Session Records. Han var en duktig illustratör och skrev också om jazz från sitt Chicago-perspektiv i tidskriften Metronome.
 

Musiken gavs ut i USA på en LP på Prestige som kallades "Overseas". I Sverige dröjde det till 1985 innan musiken återutgavs. Det var på en LP från Dragon. På bilden ser vi den andra volymen av de tre EP-skivorna som alla har omslagsfoto av Bengt H. Malmqvist, som var de svenska skivomslagens fotograf nummer ett. Han lär ha tagit bilder till inte mindre än ca 700 omslag.
 

Bernt spelar här med en kvartett som består av kompisarna från Club Jazz -57, Torbjörn Hultcrantz och Sune Spångberg, plus Kjell Norlen på gitarr. Baksidestexten talar om "angry young men" och ett tenorspel som är inspirerat av John Coltrane och Sonny Rollins. Omslagsfotot har tagits av Bengt H. Malmqvist.

Den första svenska EPn för Metronome gjordes med amerikanskt komp, men sen följde tre EP med Harry Arnolds orkester. På bilden ser vi den andra i raden. Omslagsbilden har tagits av Bengt H. Malmqvist. Samma bild användes också på den LP som ett par år senare gavs ut med EP-skivorna som underlag, i Sverige av Metronome och i USA av Mercury.

Det är en minst sagt ovanlig skiva. Musiken är sällan eller aldrig återutgiven, förutom i Japan.  Omslaget är också ovanligt, åtminstone för att vara ett fotografi av Bengt H. Malmqvist. Han hade inte för vana att leka och experimentera med sina uttryck som han har gjort på den här bilden av Ernestine och Duke Jordan.

Hacke Björksten hade ett par år tidigare kommit upp till Stockholm från Göteborg och bildat en egen kvintett. Han var en tongivande figur i svensk jazz på 1950-talet men fick ändå inte göra särskilt många skivor. Det här är en av de få i eget namn. Skivan är inspelad i december 1955 och innebär också Jan Johanssons skivdebut. Det fina omslagsfotot har tagits av Bengt H. Malmqvist.

It's Soultime
Staffan Abelens kvintett med Lasse Färnlöf på trumpet höll ihop i 15 år. Det började 1960 och skivdebuten skedde med den här EPn på Sonet som kom 1961. Gruppen innehöll då också Björn Netz, Göran Pettersson och Rune Carlsson. På ett spår sjunger Boris Lindqvist.

Alla i gruppen var runt 20 år och det är sk budskapsjazz som gäller. Men redan här med en personlig prägel som inte minst Lasse Färnlöf bidrog med. Han har skrivit två av låtarna, bl.a  Pia som är bland de vassaste som finns av svensk hardbop.

Bilden har tagits av Bengt H. Malmqvist  

Den avslappnade omslagsbilden har tagits av fotografen Bengt H. Malmqvist som tillsammans med Stig Söderqvist gjorde de flesta av Metronomes omslag. De övriga i studion denna dag är den trio som Rolf Ericsons tagit hit från USA för att spela med honom under en turné i Sverige. Både pianisten Freddie Redd och basisten Tommy Potter gjorde egna inspelningar med svenska musiker för Metronome och trummisen Joe Harris blev, liksom Benny Bailey, kvar i landet under många år.
 

Ett av de bästa är den här bilden som finns på en Metronome-EP från 1956. En ögonblick i svensk jazzhistoria som har fångats av Bengt H. Malmqvist. Vi ser Rune Öfwerman vid pianot och Bengt Carlsson på bas. Närvarande utanför bild är också Nils-Bertil Dahlander på trummor. På plattan spelar kvartetten "Jeepers Creepers" och "You Go To My Head".
 

I USA gavs delar av musiken ut på en LP på skivmärket East-West under namnet Hard Funk (som också är namnet på den CD som finns utgiven på Lonehill Jazz). På bilden ser vi den första volymen av de tre EP-skivorna som alla har omslagsfoton av Bengt H. Malmqvist.

Men Lasse övergav den städade looken för något mer spännande och vildvuxet. Bara några år senare var han igång med sina happenings på Moderna Museet, Pistolteatern, ABF eller var det kunde vara. Med sitt milda vansinne kunde han fylla en flygel med tomma mjölkkartonger istället för att spela på den eller använda ölburkar och pingpongbollar för att slå på strängarna.
Fotot på Lasse Werner har tagits av Bengt H. Malmqvist och designen har gjorts av Stig Söderqvist.

Tanken var att visa att det hände något nytt även på den svenska jazzscenen. Musiken är skriven av Lars Werner tillsammans med Kjell Samuelsson. Huvudsolist är Bernt Rosengren och övriga medlemmar i kvartetten är Torbjörn Hultcrantz och Sune Spångberg.

Det är märkligt att ingen fann det mödan värt att ge ut skivan även i Sverige. Det dröjde 40 år innan musiken hittade hem, då Dragon gav ut en CD. Det originella LP-omslaget har designats av Ken Deardoff, som gjorde en hel del omslag för Jazzland och Riverside.
 

Det snygga omslaget har gjorts av William Claxton. Även baksidan är täckt med ett av Claxtons fotografier på Chet, en av de romantiska bilder som hjälpte till att bygga upp legenden kring den unge trumpetaren. Skivan gavs 1954 ut i Sverige av Karusell. Det var bolagets första LP. Tyvärr använde man inte det amerikanska originalomslaget (förmodligen av kostnadsskäl) utan ett standardiserat omslag som var gjort av den franske illustratören Pierre Merlin. Det användes också för den franska utgåvan på skivmärket Swing.

Första LPn är Shepps tribut till sin mentor John Coltrane. Han spelar fyra av dennes kompositioner, den femte är hans eget original. John Coltrane har själv varit med och producerat och Shepp omger sig av en grupp likasinnade med trombonisten Roswell Rudd i spetsen (han har skrivit arrangemangen). Det är underbart fräsch och samtidigt jordnära musik, en fantastisk skiva helt enkelt! LeRoi Jones (Amiri Baraka) har skrivit en lysande albumtext och fotografen Charles Stewart har tagit bilderna.
 

Och här på skivomslaget sitter de tillsammans, utanför Baileys hus i London. Det är Valerie Wilmer som har tagit den okonstlade bilden. Hon har varit med och dokumenterat frijazzscenen från början, både som fotograf och skribent. LPn kom ut som dubbelalbum på det engelska skivmärket Emanem.
 

Vol. 2 av 10"-versionen innehåller trioinspelningar från 1953 med bl.a den berömda egna komposition Glass Enclosure. Av de olika omslag som skivorna försågs med tycker jag att det här är det överlägset bästa. Ett underbart svartvitt fotografi på Bud, taget av Francis Wolff under en inspelningspaus och säker design av John Hermansader. Synd att inte bilden användes på fler utgåvor.
 

Ägare till både klubben och skivbolaget var George Wein, som vid den här tiden också startade jazzfestivalen i Newport. Han var också en relativt framgångsrik pianist, men det är ju som arrangör av festivaler han blivit mest känd. Skivbolaget Storyville hamnade snart i skuggan av den verksamheten och upphörde mer eller mindre redan 1955.
Lee Konitz liveplatta gavs först ut som 10" LP. Omslagsfotot har tagits av Burt Goldblatt som också gjort designen.
 

Startsida med
jazznyheter

Det är en tämligen okänd LP som blivit en svensk jazzklassiker. Producerad av Gunnar Lindqvist och utgiven på Columbia. Under vistelsen i Sverige lärde sig Sulieman också att spela altsax och han spelar båda instrumenten på den här skivan. Hans fru Jamaila sjunger på ett par låtar. Övriga musiker är bl.a Bernt Rosengren, Christer Boustedt, Sahib Shihab och Lars Sjösten. Den färgstarka omslagsbilden har tagits av Bo Trenter.
 

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special

Men Howard McGhee var en överlevare. Han återkom flera gånger och var sporadiskt aktiv ända fram till slutet av 1970-talet. En av hans återkomster är den här skivan från 1955. Den är inspelad på skivmärket Bethlehem med en kvintett som innehöll bl.a Sahib Shihab och Duke Jordan. LPn är minnesvärd inte minst för sitt starka omslag. Bilden har tagits av Burt Goldblatt som också har gjort designen

Skivorna är Atlantic första med kvinnlig vocal jazz. Man kunde knappast hitta något som mer kontrasterade mot den heta r&b som bolaget varit specialiserad på. Chris Connor är "coolheten" personifierad. Det lyckades också Atalantic få sagt med omslaget till den här skivan. Avancerad bildbeskärning och läcker formgivning - super-coolt! Formgivaren är okänd men bilden har tagits av Jay Maisel.
 

Det är Nina Simones första skiva för RCA. Hon spelar själv piano förstås och har sällskap av en liten grupp med toppmusiker som organisten Ernie Hayes och saxofonisten/munspelaren Buddy Lucas. Första låten på skivan "Do I Move You?" rullar igång det hela på ett magiskt sätt och fortsättningen blir knappast sämre!
Fotografiet på omslaget har tagits av David Hollander.

Helen Merrill gjorde ytterligare några högklassiga album för EmArcy och har sedan fortsatt en karriär med många turnéer och skivinspelningar under årens lopp. Hon har en unik röst och räknas till en av jazzens största sångerskor men har aldrig nått den breda popularitet

som debutskivan reste hopp om.

Det finns ingen uppgift om vem som tagit den laddade omslagsbilden, men det borde rimligen vara Herman Leonard som vid den här tiden var EmArcys husfotograf.
 

Dance Bash
Ett av David Stone Martins bästa porträtt är den här teckningen på Johnny Hodges. Den är verkligen träffsäker. Stone Martin älskade Johnny Hodges musik och gjorde flera omslag till Ellington-mannens egna skivor. Den här kom 1955 på skivmärket Norgran och innehåller inspelningar från flera tillfällen under första hälften av 50-talet. Samma omslagsdesign finns på både LP och flera EP (bilden visar den amerikanska original EPn, vol. 1).

Johnny Hodges smeknamn var "Rabbit" (Kaninen). Lägg märke till moroten som ligger under stolen! I en kommentar till illustrationen säger David Stone Martin att Hodges var tacksam att illustrera men att han som individ var svår att bli vän med. Han beskriver honom som "aloof", dvs reserverad.
 

McKusicks skivor är inte någon stapelvara direkt. Han var en flitigt anlitad studiomusiker på 1950-talet, han samarbetade med George Russell och spelade klarinett på Charlie Parkers inspelningar med Dave Lamberts vocalgrupp. Han gjorde faktiskt också nio LP-skivor i eget namn 1955-1958. McKusick var en cool och mycket personlig stilist och definitivt en musikalisk tänkare. Här spelar han med en kvintett som innehåller bl.a Billy Byers på trombone och Eddie Costa piano. Skivmärket är Prestige och fotograf och designer är Esmond Edwards.

Efter LP-skivan för Vee Jay går det som på räls för Wayne Shorter. Han kommer med i Art Blakeys grupp där han stannar till 1964. Därefter är det dags för Miles Davis. Där spelar han i sex år innan han 1970 bildar Weather Report med Joe Zawinul.
Det finns inga uppgifter om vem som har fotograferat eller designat omslaget till Wayne Shorters debutskiva.
 

Hans mästerverk på skiva är den här LPn på Atlantic från 1956. Här har Charles också gett plats för arrangörer som George Russell, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Bill Evans. Bland solisterna finns bl.a J.R. Monterose och Art Farmer (som här kallar sig Peter Urban). Det klassiska omslaget har gjorts av Burt Goldblatt.
 

Musiken gavs först ut på 78:or och kom första gången på vinyl med den här 10" LPn. Den gavs ut på både Mercury (där producenten Norman Grantz var inblandad) och Grantz eget bolag Clef. David Stone Martin har gjort omslaget. Han använde det lutande tornet som en symbol för den lutande kroppshållning som Lester själv hade när han spelade.
 

Särskilt sessionen från 1938 skimrar. Finns det något vackrare än när Lester spelar klarinett i "I Want A Little Girl"?. Eller något mer fluffigt svängande än "Way Down Yonder in New Orleans"? Inspelningen från 1944 är också fantastisk. Lester är i absolut toppform. Och som extra bonus fick köparna av LPn det snygga omslaget som gjorts av fotografen och designern Burt Goldblatt.

Men Tristanos inflytande har varit, och är fortfarande, mycket stort. Man hör många unga musiker berätta om sin påverkan av honom.

Första LPn för Atalantic är den verkliga klassikern. Vem har t.ex inte blivit berörd av hans Requiem (för Charlie Parker, som avlidit några månader tidigare). Det stämingsfulla omslagsfotot har tagits av Jay Maisel.

Materialet gavs först ut på 78:or. De första vinylutgåvorna på 10" LP innhöll också en kvintettinspelning som gjordes ett drygt halvår senare, med Konitz och Warne Marsh. Det kom också en 12" LP i mitten på 1950-talet. Vinylskivornas omslag betonade i första hand på Lee Konitz namn.
Den enda utgåva som flaggade fullt ut för Lennie Tristano är den här EPn som troligen gavs ut 1953. Det är också den som har det roligaste omslaget. Vet ej vem som har gjort det, men det är signerat "lem". Inspelningen är f.ö. den första som Prestige överhuvud taget gjorde.
 

Startsida med
jazznyheter

It's Soultime
Staffan Abelens kvintett med Lasse Färnlöf på trumpet höll ihop i 15 år. Det började 1960 och skivdebuten skedde med den här EPn på Sonet som kom 1961. Gruppen innehöll då också Björn Netz, Göran Pettersson och Rune Carlsson. På ett spår sjunger Boris Lindqvist.

Alla i gruppen var runt 20 år och det är sk budskapsjazz som gäller. Men redan här med en personlig prägel som inte minst Lasse Färnlöf bidrog med. Han har skrivit två av låtarna, bl.a  Pia som är bland de vassaste som finns av svensk hardbop.

Bilden har tagits av Bengt H. Malmqvist som var de svenska skivomslagens fotograf nummer ett. Han lär ha tagit bilder till inte mindre än ca 700 omslag.
 

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special

Det var alltså den klubben som gav namnet till LPn och den svit av Lasse Färnlöf som upptar ena sidan av skivan. Sviten innehåller tre satser, bl.a den välkända Farfars vals. I gruppen ingick nu Lasse Färnlöf, Björn Netz, Björn Alke och Bosse Skoglund.

Omslagets design har gjorts av Yngve Solberg och färgfotot har tagits av Lars Falck.
 

Sweet Alva

Jag vet inget om hunden på omslaget, men det borde ju rimligen vara Staffan Abeleens egen jycke, som man kan förmoda lystrade till namnet Alva. Det var också Staffan som skrev titellåten.

Merparten av musiken är annars skriven av Bertil Lövgren som också spelar trumpet på skivan, utom i två nummer där Lars Färnlöf medverkar. LPn kom 1974 på EMI-Odeon och var producerad av Gunnar Lindqvist.

Liksom Abeleens övriga plattor har Sweet Alva överlevt tidens alla trender. Musiken är fortfarande het i yngre jazzkretsar. Intresset tog ny fart i början på 2000-talet då en av låtarna, Mr. Minor, fanns med på en hip samlingsplatta, Between Or Beyond The Northern Lights, från det tyska skivbolaget Crippled Dick Hot Wax

Fotograf är Stig Forsberg och formgivare Folke Müller.

LPn kom ut på skivmärket Candid. Omslaget har gjorts av Frank Gauna som idémässigt siktade in sig på alla de sittstrejker mot segregation som det vid den här tiden rapporterades om i USA. Bilden är tagen under en sådan strejk i Alabama. Gauda använde grovt matt papper till omslaget och en typografi som skulle påminna om en dagstidnings förstasida, närmare bestämt Daily News i New York.

Många har minnen kring just den här plattan. Det var kanske den första LP man någonsin inhandlat. Musiken spelades om och om igen och den där snygga svartvita bilden på Miles satt man och glodde på hela tiden. Bilden har hängt kvar i minnet, kopplad till just den här musiken.
På den amerikanska plattans omslag är det som sagt en annan bild. Den är lätt oskarp och tonad i rött. Miles bär solglasögon och har ansiktet vänt framåt. Fotograf i båda fallen är troligen Marvin Koner.

Musiken på den här LPn är inspelad kring årsskiftet 1954-55. Bud Powell leder en trio med två olika sättningar.
Det är begåvat av skivbolaget att låta den nakna bilden få dominera omslaget så som det gör. Inget ovidkommande tillåts störa. Den tunna textraden med namnet är allt.

Formgivare var Daniel Czubak och hans koncept gick ut på att skapa ett artistiskt samspel över det utvikbara albumets alla sidor och dessutom utöka utrymmet mellan pärmarna. Det gjorde han genom att bl.a använda sk pop-ups och inklistrade bild- och texthäften. På återutgivningar av de här skivorna är tyvärr omslagen reducerade till vanliga enkelsida LP.

En av de populäraste är soundtracket till en film som hette Les Stances a Sophie. Filmen är helt bortglömd men musiken har levt sitt eget liv under åren. Det gäller främst Theme de Yoy, ett tio minuter nervigt och hetsigt men diciplinerat kaos, med erotiskt laddad sång av Fontella Bass. LPn kom ursprungligen på skivmärket Pathé. Bilderna på omslaget är från filmen, där Art Ensemble of Chicago förekommer i bild några minuter.

Van Gelder föreslog att man skulle använda formgivare som Reid Miles och Tom Hannan. Prestiges ägare Bob Weinstock följde rådet och i fortsättningen blev bolagets omslag profilstarka på nästan samma sätt som konkurrenten Blue Notes.
Reid Miles arbetade som frilans och ägnade mest tid åt Blue Note, men åtog sig också en hel del uppdrag för Prestige. Bl.a har han gjort det här klassiska LP-omslaget med Hank Mobley från 1956.

På det här omslaget har typografin tagit över på ett överrumplande sätt. Men den djärva formen känns helt i linje med musiken på skivan. Den är inspelad 1964 och Jackie McLean är inspirerad av Ornette Coleman. Så han fortsätter på den väg mellan bop och frijazz som han påbörjade med LPn Let Freedom Ring. Här spelar han med en kvintett som innehåller avantgardisten Charles Tolliver på trumpet.

Cannonballs debut för EmArcy är inspelad sommaren 1955. Nat Adderley ingår i gruppen, liksom J.J. Johnson, Cecil Payne,  pianisten John Williams m.fl. Arrangör är Quincy Jones, som var den som rekommenderade Bobby Shad att skriva kontrakt med Cannonball, vilket denne gjorde utan att ens ha hört honom spela.

Det suveräna omslaget har gjorts av Jim Flora. Hans illustrationskonst kan påminna om målningar av konstnärer som Miro, Klee och Kandinisky, men med figurer som är tillskruvade i en serietidningsliknande komisk stil och fyllda med en manisk energi. Det finns också något av förcolumbiansk och mexikansk tradition i hans stil, eller som på det här omslaget där figurerna nästan ser ut att kunna komma från hällristningar.
Jim Flora gjorde ett 40-tal skivomslag för RCA Victor innan han 1956 övergick till att göra illustrationer för tidningar och framför allt till att skriva och illustrera barnböcker.

Han drev skivbolaget med små medel från sin bostad. Musiken spelades in med portabel utrustning i primitiva lokaler och gamla danshallar. Den gavs ut på 78:or och 10‰ LP. De senare var tillverkade på enklast tänkbara sätt, som den här från tidigt 1950-tal som är pressad i röd vinyl och ligger i ett brunt kuvert med ett påklistrat tryck som beskriver innehållet.

Men 1952 hade han organiserat ett nytt stort band i vilket bl.a Joe Newman och Eddie Davis ingick. Trummis var Gus Johnson. Den här 10‰ LPn för Clef var en av de första med det nya bandet och den blev inledningen till en ny storhetstid för Basie.

Hans musik brukar ibland betecknas med det engelska ordet downbeat, vilket också tecknaren David Stone Martin säger att han hade i tankarna när han skulle illustrera en Basie-platta. Den här gången valde han trummisen som symbol för denna känsla och lyckades med några avspända pennstreck få det hela sagt utan vidare spisning.

Inte alla räknar Blossom Dearie till jazzens vocalister. Hon har gjort många album som lätt placerar henne i facket för club- och popsångerskor. Men det är upp till den som lyssnar - vill man höra jazz så gör man det! Hennes personlighet och svängiga groove är alltid jazzigt.

Och det är ingen tvekan om var skivbolaget Verve ville ha henne med den här första skivan. Det destinkta omslaget luktar jazz lång väg! Fotograf är Charles Stewart.

Jazz under the Midnight Sun
Få svenska jazzgrupper var förunnad en sådan lansering som Lars Lystedt fick i början på 1960-talet. Två LP-skivor utgivna och två veckolånga engagemang på Gyllene Cirkeln. Ganska sensationellt med tanke på att det handlade om en grupp norrländska fritidsmusiker!

Kvintetten, som 1962 spelade på Cirkeln och gav ut LPn Fanfar!, utökades året därpå till sextett med Lars-Göran Ulander som nykomling på altsax. I september det året fick gruppen en ny vecka på Gyllene Cirkeln och i samma veva en ny skivinspelning, som 1964 resulterade i denna LP på skivmärket SweDisc. Det var återigen Berndt Egerbladh som skrivit musiken.

Fotot på omslaget är en midnattsvy över Torne Träsk och på baksidan förmedlas uppgiften,  kort och gott, att det tagits av Eriksson...
 

Visa på annorlunda vis
I april 1964 kom Art Farmer och hans kvartett till Stockholm för ett 14 dagars gästspel på Gyllene Cirkeln. Det beskrivs som ett av de mest succéartade i Cirkelns historia - fullsatt varje kväll! Förutom Farmer bestod kvartetten av Jim Hall, Steve Swallow och Pete La Roca.

I samband med besöket gjordes en skivinspelning för Atlantic. Man ville  att Farmer skulle spela några svenska melodier och den amerikanske trumpetaren fick ett par visböcker i handen och några skivor av Bengt-Arne Wallin och Jan Johansson. Han plockade ut sex låtar som spelades in under två eftermiddagar. Det blev den här skivan. En svensk klassiker! Omslaget fick en rolig bildlösning med kopplingen till gammal svensk folkmusik. Skivan gavs också ut i USA, men med ett annat omslag. Där fick det bli en bild på en svensk flicka och titeln To Sweden with Love.

Den är inspelad i maj 1964 på jazzfestivalen i Frankfurt. Det är en helt igenom tysk produktion avsedd för den tyska marknaden. Någon svensk eller engelsk upplaga gavs aldrig ut. Eje var vid det här laget ett etablerat namn på den europeiska jazzscenen efter långa turnéer från 1962 och framåt. Gruppen räknas som en av de bästa i Europa och spelar på olika jazzfestivaler med framträdandet i Juan-les-Pins 1963 som den stora höjdpunkten.
Skivan är producerad av Joachim E. Berendt och omslaget har gjorts av Günther Kieser.
 

En skiva som snurrade på många grammofoner var Paul Barbarins LP på Atlantic. Han hade ett bra band i mitten av 50-talet med Willie Humphrey på klarinett och John Brunious på trumpet. En snygg skiva var det också. Omslagsfotot har tagits av Arthur Kramer och designen är gjord av Lamarine Le Goullon.

Wonderband är lika med Arne Domnerus orkester utökat till storband med bl.a Benny Bailey och Åke Persson. Alla arrangemang är skrivna av Bengt Hallberg. Det är en övervägande svängig platta där Alice Babs sjunger standards, några melodier av Duke Ellington och ett par improviserade blueslåtar. Det fina omslaget har gjorts av Lasse Molén.
 

I USA blev det en LP på skivmärket Verve. I baksidestexten utvecklar Getz sin både positiva och negativa syn på Bengt Hallberg och sin enbart negativa syn på svenska och europeiska trummisar. Men han säger att han älskar att spela för svensk publik, som han anser har en kvalitet som inte finns i USA.

Och vad ska man säga om omslaget? Tja, kul för SAS förstås. Fotograf: Charles Stewart. Design: John D‚Emilio.
 

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

När den här plattan kom 1957 var den en sensation. Aldrig tidigare hade vocal jazz låtit så här! Tio klassiska
Basie-inspelningar, som t.ex One O‚Clock Jump, ton för ton förvandlade till sångnummer med kompletta solon och allt. Det var underbart fräscht när det var nytt och det är fortfarande mycket njutbart.

Det är sånggruppens första LP och den följdes av flera liknande fram till en bit in på sextiotalet. Originalutgåvan med sitt klassiska omslag kom på ABC-Paramount. Senare utgåvor har givits ut på skivbolaget Impulse med en annan omslagsbild.

Bilden med den sexiga Annie Ross uppflugen på pianot har tagits av den legendariske modefotografen Milton Greene, också berömd för sina fantastiska bilder på Marilyn Monroe.

My Little Cello
Oscar Pettiford kom till Europa 1958 och bosatte sig så småningom med sin familj i Köpenhamn. Där bodde också Stan Getz och de bildade en kvintett med Jan Johansson på piano som spelade kontinuerligt på Montmartre hösten och vintern 1959. Sommaren 1960 hade Pettiford bildat en ny grupp där Jan Johansson fortfarande ingick och även ytterligare en svensk, Erik Norström på tenorsax.

De spelade in den LP-skiva som blev Pettifords sista. Han avled i en virussjukdom bara några månader efter inspelningen. Skivan hann ges ut på danska skivbolaget Debut och fick namnet "My Little Cello". Cello är inte bara ett av Oscar Pettifords instrument, utan också namnet på hans lille son som vi ser på omslagsbilden.
Bilden har tagits av Lennart Steen och designen är gjord av Anders Dyrup.
 

Work Time
Det var meningen att Sonny Rollins skulle ingå i Miles Davis nya kvintett som bildades i slutet av 1955. Men Rollins var indisponibel och i stället blev det den då helt okände John Coltrane som fick chansen. Rollins var tillbaka i början på nästa år och spelade i februari in den här kvartettskivan med Ray Bryant på piano, som f.ö också varit aktuell för Miles (men som till sist valde Red Garland).

Omslaget till Rollins LP för Prestige har designats av Gil Mellé. Han hade kommit från Blue Note och var anlitad som både musiker och designer. Han hade också dragit med sig ljudteknikern Rudy Van Gelder som revoltionerat ljudet på Blue Notes inspelningar. I fortsättningen gjorde både Prestige och Blue Note sina inspelningar i Van Gelders studio i Hackensack, New Jersey.
 

Det var tur att skivbolagen använde sig av de bästa fotograferna för sina omslag så pass ofta som de gjorde under 1950-talet. Jag tycker att det skimrar lite extra om en skiva som har ett lysande svartvitt foto som breder ut sig över hela omslaget. De skivorna är "jazziga" på ett alldeles särskilt sätt.

Bilden på Sonny Rollins har tagits av fotografen Bob Parent, en av de bästa jazzfotograferna. Rollins gjorde sina första inspelningar för skivbolaget Prestige. De kom först som tre 10" LP varav detta är den andra, utgiven 1954.

Sonny Rollins har här nått höjden på sin tidiga karriär och blivit "cookin". Det kan man nästan utläsa av bilden, eller hur?
 

Clark Terry leder också en verkligt hip grupp på den här inspelningen, med Cecil Payne, Horace Silver, Art Blakey bland andra. Musiken har arrangerats (och delvis komponerats) av Quincy Jones som här hittade ett rått groove som han sen sällan återkom till. Den sköna omslagsbilden har tagits av Herman Leonard.
 

Det är en av Mingus bästa kompositioner. Omslaget till originalutgåvan, som kom på Atlantic 1956, gjordes av den spansk-amerikanske konstnären Julio de Diego som gör en fin tolkning av Mingus intentioner. Han är mest känd för en svit surrealistiska målningar med motiv från andra världskriget.

LPn blev ett genombrott för Mingus som ledare. För första gången får hans musiker fritt spelrum och vi hör personliga solon av J.R. Monterose, Jackie McLean och Mal Waldron.
 

Kanske också det surrealistiska omslaget ska tolkas som att det här är jazz för framtiden. Det har gjorts av den afro-amerikanske målaren Richard Jennings, som gick under namnet "Prophet" (och som Dolphy också tillägnade en av sina kompositioner). Jennings var även fotograf, skribent, filmare m.m. Han gjorde också omslaget till Erik Dolphys andra LP "Out There".

"Prophet" beskrivs som en excentrisk figur som rörde sig i jazzkretsar och som kände många musiker, bl.a Coltrane och Monk. Han dog 2005.
 

Illustrationen av Horace Silver vid pianot har gjorts av Paula Donohue. Hon gjorde också det tecknade omslaget till LPn Horace-Scope som kom strax efter den här plattan. I övrigt har jag inga uppgifter om denna uppenbart begåvade konstnär.

Horace Silver bildade sin kvintett 1958 och den hölls samman, med Blue Mitchell och Junior Cook som blåsare, i sex år och sju LP-skivor.
 

Bailey var ju en av världens ledande fria improvisatörer och en nyckelfigur på den engelska avantgarde-scenen. Han spel upptäcker hela tiden nya världar, han var en av de få som helt lyckades undvika gitarrens klichéer. Han kunde också vara ironisk och hade en torr humoristisk inställning till sin musik. Titta bara på omslagsbilden! Derek Baily själv inför ett totalt kaos av gitarrer och gitarrdelar. Design: Chris Jeffrey.
 

Det handlar om Miles Davis enda inspelningar för Blue Note. De gjordes 1952-54 och gavs ut på tre 10" LP med samlingstiteln "Young Man with a Horn". För skivköpare i gemen är musiken mer bekant via de två plattor i det större LP-formatet (och senare CD), som blev de två första numren (1501 och 1502) i Blue Notes långa serie av sk 12-tummare.

Omslagen har där ett helt annat utseende och på baksidan krediteras både John Hermansader och nya stjärnan Reid Miles för designen.
 

De tre skivorna fick helt olika omslag, alla intressanta på sitt sätt. Den första volymen har ett fotografi av gruppen, förmodligen taget av fotografen Phil Stern. I förgrunden ser vi Bob Brookmeyer, här 24 år, Stan Getz, 26 år, och den av många idag helt bortglömde John Williams, 24 år. En skön bild från en jazzklubb någonstans i USA för länge sen.
 

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Fotografen är okänd, men det kan vara Phil Stern som tog många bilder på Stan Getz vid den här tiden. Kvintetten som Getz leder är en av de bästa han har haft. Bob Brookmeyer spelar ventilbasun och passar Getz som handen i handsken. Pianisten John Williams spelar mycket känsligt, i ett av de få tillfällen han förekommer på skiva.

Designen är lika renodlad som volym 2 och även här är en cigarett i focus, men det är ändå något helt annat.
Det är sällan man ser ett så raffinerat enkelt skivomslag som samtidigt är så effektfullt. Det är David Stone Martin när han är som bäst, när han med några få pennstreck lyckas ladda en bild full med uttryck. Och att välja rosa som bakgrundsfärg är genialt.

Stan Getz löste upp den här kvintetten efter ungefär ett år men den hann med ytterligare ett album som spelades in live på klubben Shrine i Los Angeles.
  

I baksidestexten intervjuas Börje Fredriksson av Lindqvist. Han säger bl.a att han är bekymrad över att bli jämförd med John Coltrane, därför att han blir medveten om att publiken då inte förstår vad som spelas. Han säger också att han ovanligt nog var jazzintresserad redan innan han började skolan, men att han ändå aldrig ägt en grammofon eller en platta.

Omslagsdesignen är gjord av Bengt Croneby och fotograf är Bo Trenter. 

LPn är inspelad 1956 och det är Jimmy Giuffres första skiva för Atlantic. Den följdes av flera minnesvärda album som t.ex "The Jimmy Giuffre 3" med den klassiska låten The Train and the River. 1959 övergick han till skivbolaget Verrve.
  

and The Jazz Messengers
Art Blakey gjorde några inspelningar för Blue Note runt mitten på 1950-talet men fortsatte sen att göra skivor för bl.a Columbia, Bethlehem och Pacific Jazz. När han 1958 återkom till Blue Note var det med dunder och brak. Den här skivan blev en stor succé och låten Moanin blev en hit.

Kvintetten kallades nu Art Blakey and The Jazz Messengers och förutom Blakey var alla i gruppen nya med Lee Morgan och Benny Golson i spetsen.
LPn kom snabbt att döpas till Moanin (den hade först ingen titel) och är en Blue Notes mest återutgivna skivor.

Det har gjort omslagsbilden så vanlig att man inte längre tänker på den. Men det är ju ett strålande fint omslag med ett kraftfullt uttryck som speglar musiken perfekt. Ovanligt nog är inte bilden tagen av Francis Wolff, utan av Buck Hoeffler.
 

Ett underbart skivomslag dessutom. Den påpassliga bilden har tagits av Herman Leonard. Om detta sägs inget på omslaget, vilket är som vanligt när det gäller EmArcy. De gav sällan kredit åt fotograf eller designer. Skivan är ofta återutgiven med titeln "Sarah Vaughan with Clifford Brown".
 

Miles hade redan skrivit ett nytt guldkantat skivkontrakt med Columbia, men hade kvar ett åtagande att göra ytterligare fyra LP för Prestige.

Omslaget till denna klassiska LP har designats av Gil Mellé, som förmodligen också tagit fotografiet. Gil Mellé hade lämnat Blue Note och skrivit kontrakt med Prestige, vilket innebar att han också började göra omslag för bolaget.
  

Portrait of my Pals var Gullins första egna skiva på fem år. Det blev en lysande comeback och han hyllades som den störste konstnären i svensk jazz. Skivan tilldelades också OJ:s Gyllene Skiva för årets bästa.
Omslagsfotot har tagits av Bo Trenter, som också tagit den svit fina svartvita bilder från inspelningen som finns på omslagets baksida.

and his Orchestra
Eftersom illustratören Jim Floras omslag på Columbias 78-varvsalbum på 1940-talet är så speciella och djupt originella vill vi visa ett till. Vi har tidigare visat album med Kid Ory och Louis Armstrong. Här är det Gene Krupas klassiska inspelningar med Anita O’Day och Roy Eldridge som 1947 presenterades på det här roliga sättet.

Det är också ett av de få omslag av Flora som Columbia lät följa med in i LP-åldern. Det kan möjligen bero på att Jim Flora hann sluta på Columbia innan LP-eran började. Den här illustrationen finns i alla fall på en tidig 10" LP och en EP. Det är ett fint exempel på Floras underbart galna värld med muntert synkoperade figurer som inte finns någon annan stans.
 

Dexter är fortfarande på väg framåt och i utveckling, men kastar en och annan blick bakåt. Det gör musiken till den mest bop-orienterade av inspelningarna för Blue Note. Dessutom har han hjälp av ett fantastiskt komp med en Bud Powell som, trots alla sina personliga problem vid den här tiden, låter bättre än någonsin.

Det stilrena omslaget har designats av Reid Miles och fotot har tagits av Francis Wolff.

vol. 2
Vid sidan av arbetet med sitt storband gjorde Lionel Hampton några inspelningar på 1950-talet med mindre grupper, huvudsakligen för producenten Norman Grantz. Här spelar han med Oscar Peterson, Buddy DeFranco, Ray Brown och Buddy Rich. LPn kom 1955 på skivmärket Clef.

David Stone Martin har gjort omslaget. Det svänger på samma sätt som musiken. Konsnären har lyckats fånga både energin och den vilda glädjen i musiken, han har fångat slagverkarnas rörelser och till och med soundet och klangen i instrumenten. David Stone Martin måste ha känt sig mycket inspirerad av det han hörde på den här skivan.
 

Under 1950-talet arbetade Andy Warhol som illustratör och reklamtecknare i New York. Han gjorde bl.a teckningar till flera skivomslag. Av dem var 9 jazzskivor. Det nämns inte mycket om dem i floran av referenslitteratur om Warhol. Det kan därför vara intressant att här ge en samlad bild av detta hans gästspel på jazzens område.

Den coola teckningen på Count Basie var ett av Warhols första omslag. Skivan är från 1955 och finns som både LP och EP.

Musiken är inspelad 1946-1949 under en period då marknaden började kärva för de stora swingbanden. Basie provar lite nya grepp här, både när det gäller repertoar, arrangemang och sättning. En del av inspelningarna är gjorda med en mindre grupp i vilken bl.a tenoristen Paul Gonsalves ingår.
 

Musiken med Andy Warhols omslag finns också på två EP-skivor som RCA gav ut.

Hit hör t.ex alla de beställningsuppdrag han gjorde för tidningar och skivbolag. Warhol var energisk och målmedveten och mängden av uppdrag innebar förstås att kvaliten på hans arbeten skiftade.
Det här är ytterligare ett skivomslag för RCA Victor som Warhol gjorde 1956. Samma bildcollage finns på både en LP och några EP-skivor.  På skivan spelar Joe Newman med en septet som bl.a innehåller Al Cohn, Gene Quill och Urbie Green.

Jag tycker ändå att det är ett av Warhols bästa omslag. Med lätt hand och utan synlig ansträngning har han gjort en lekfull komposition av pianistens händer och instrumentets klalviatur.
 

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

NYC 5 var ett kollektiv med delat ledarskap mellan Archie Shepp, Don Cherry och John Tchicai. De var pionjärer inom den fria jazzen och väckte en hel del rabalder under den skandinaviska turnen. Men de spelade i hela fem veckor på Montmartre och innan dess en vecka på Gyllene Cirkeln i Stockholm. De fick uppskattande recensioner i både OJ och Estrad.
  

Brubecks kvartett hade återvänt från en turné i Asien när skivan spelades in. Där hade också Columbias art director Neil Fujita varit och han tyckte sig höra österländska influenser i musiken. När han gjorde målningen som pryder det klassiska omslaget lånade han därför färger och konturer från konst som han hade sett i Calcutta och på Filippinerna.
 

De spelar låtar som Walkin’ Shoes och Bernies Tune som blev hits över hela världen. Fotografen William Claxton är också en del av Pacifics och kvartettens framgångssaga. Han fotograferade och designade alla Pacifics tidiga skivomslag. Hans bilder på Chet Baker gjorde denne till tonårsidol. På den roliga omslagsbilden till första LPn ser vi Mulligan och Baker tillsammans med de två andra medlemmarna i gruppen, Chico Hamilton och Bob Whitlock.
 

Det var alltså den klubben som gav namnet till LPn och den svit av Lasse Färnlöf som upptar ena sidan av skivan. Sviten innehåller tre satser, bl.a den välkända Farfars vals. I gruppen ingick nu Lasse Färnlöf, Björn Netz, Björn Alke och Bosse Skoglund.

Omslagets design har gjorts av Yngve Solberg och färgfotot har tagits av Lars Falck.
 

Monica hade först blivit erbjuden ett skivkontrakt av Simon Brehm och hans bolag Karusell. Hon tackade nej därför att Brehm ville att hon skulle sjunga schlager. I stället blev det ja till Columbia som lät henne sjunga jazz på engelska. Det blev först en EP, som också hette Swedish Sensation och som gavs ut under våren 1958 i Sverige. Därefter LPn som trots samma namn har nya sånger och nytt omslag. Den pressades och gavs ut i England, vilket är en av anledningarna till att den är så sällsynt här i Sverige.
 

Skivan är inspelad 1955 och innebär bröderna Adderleys skivdebut. Det är tidigt i karriären också för de andra och det är därför bilden är så kul. LPn har givits ut i ömsom Kenny Clarkes och ömsom Cannonballs namn.

Som vanligt när det gäller Savoy finns originalpressningen i flera olika omslagsvarianter. Utöver det här omslaget finns även ett svartvitt fotocollage och en tredje variant med en halvnaken tjej i färg. Det finns inga uppgifter om fotograf eller designer.
 

Inspelningarna i Paris gavs ut på Barcley i Frankrike samma år och ungefär samtidigt i England på skivmärket Felsted (medan Stuttgart-inspelningen gavs ut av Dragon först många år senare). De franska och engelska LP-skivorna har samma omslag. Det finns inga uppgifter om vem som gjort designen.
 

Här på sin debutskiva leder Blue Mitchell en sextett med bl.a Johnny Griffin och Curtis Fuller. Bland låtarna finns Benny Golsons "Blues March" som Art Blakey (och Golson själv) spelade in först fem månader senare och då blev en stor hit på Blue Note.
Det smarta tidstypiska omslaget har gjorts av Paul Bacon och fotograf är Hugh Bell.
  

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

På den senare LPn spelar han med en sextett som innehåller bl.a Gigi Gryce och Charlie Rouse och här finns klassiker som den underbara balladen Easy Living och snabba Cherokee. Clifford Brown som ny stjärna och redan på höjden av sin förmåga.
Omslagets design har gjorts av John Hermansader och fotograf är Francis Wolff.
 

I baksidestexten på den här LPn sägs att Gullins grupp är jämförbar med vilken amerikansk toppjazz som helst och att kvaliteten på svensk jazz överlag är den bästa i världen, näst efter USA. Det finns inga uppgifter om vem som skrivit texten eller vem som har designat omslaget.

I en intervju har Bernard Stollman berättat att han fick 105.000 dollar av sin mamma för att få igång sitt skivprojekt. Inom loppet av 18 månader hade han producerat och gett ut 45 skivor och därmed grundligt dokumenterat den amerikanska frijazzscenen. Tyvärr varade inte äventyret så länge. Skivorna sålde dåligt och pengarna tog slut. ESP-Disk upphörde i princip 1968 och försattes i konkurs i början på 1970-talet.
 

Inte alla uppfattar den här LPn från 1970 som jazz. Den finns t.ex inte upptagen i Svensk jazzdiskografi, vad
jag kan se. Doris Svensson hade en karriär som popsångerska bakom sig när Berndt Egerbladh fick tag i henne. Plattan de spelade in är definitivt jazzig. Egerbladh har skrivit merparten av musiken och spelar orgel i gruppen bakom Doris.

Han har sagt att allt stämde under inspelningen. Alla kände att det blivit något stort. Men plattan var före sin tid och fick ingen framgång. Den sågades av kritiken och få köpte den. Det dröjde 20 år innan den upptäcktes, först i jazzkretsar i London. 1996 hamnade låten You Never Come Closer på en samlings-CD från Blue Note som hette Blue Juice. Det blev genombrottet. Skivan gavs ut av EMI Odeon och omslaget har gjorts av Håkan Gustaf Carlström.
 

Här hemma var uppståndelsen stor över gästspelet på Cirkeln. På skivans baksida finns ett collage med klipp ur svenska tidningar där det talas om "sensation" och "kulturhändelse". Och det är många som i olika sammanhang har vittnat om hur omtumlande händelsen var.
Fotot på omslaget har tagits av Francis Wolff och designen är gjord av Reid Miles.
 

Det är nog hans mest hyllade skiva, han var vid den här tiden i en klass för sig. Bilden på skivomslaget är hämtad från den affisch som hängde på stan under Hallbergs sejour på Cirkeln. Den var gjord av Sten Ove Starkenberg som designade alla Cirkelns affischer i samma grafiskt konkreta stil. De blev ett begrepp för alla jazzintresserade under de här åren på 1960-talet.
 

Det var Rollins själv som kom på idén till omslaget med en bild på honom i Stetsonhatt, revolverhölster och saxofonen i skjutläge. Fotografen William Claxton genomförde idén. På skivan tog man också med ett par gamla cowboy-sånger som Rollins dock förvandlar till något annat. Så någon cowboy-stämning kan man inte tala om när det gäller musiken. Det är i själva verket en av Sonny Rollins bästa plattar. Potent, urban jazz med Ray Brown och Shelly Manne som enda medspelare.
 

En ovanlig skiva och en av de första svenska LP-skivorna med tradjazz. Den spelades in under en konsert på Bromma Läroverk i april 1964. Den är utgiven av det lilla skivbolaget Bromma Jazz och skivans tuffa omslag är handtryckt av ägaren själv, tillika producenten Olle Orrje.

Han är trombonisten i olika skoljazzband som blev poet. Nu med ett tiotal diktsamlingar bakom sig. Olle Orrje är också pianist, översättare, geotekniker och matematiker och har arbetat som biträdande professor på KTH.
Storyville Creepers var ett av de bästa dixiebanden i Stockholm. På¨LPn lanseras Rolf Ekelund på kornett och Rune Pettersson på sopransax. En riktig klassiker i sin genre!
 

Den här LPn på Riverside var första samarbetet mellan Roach och Little. De spelade sen tillsammans på nästan alla skivor fram till Booker Littles död. Skivan är ett utmärkt exempel på hur man försökte gå vidare i musiken, över hardbopens gränser. Designen har gjorts av Paul Bacon. Fotograf: Lawrence Shustak.
 

Bob Cooper hade en bakgrund som mångårig medlem i Stan Kentons band innan han blev en flitigt anlitad studiomusiker i Los Angeles. Där var han också reguljär medlem i välkända Lighthouse All-Stars.

Omslaget har gjorts av Robert Guidi. Han hade en designbyrå som hette Tri-Arts och formgav många av Contemporarys omslag. Fotot har tagits av Peter James Samerjan.
 

Efter inspelningarna med Lars Lystedt på 60-talet gjorde han flera skivor i eget namn. Ingen av dem är särskilt kända. Den första LPn var den här trioplattan som gavs ut 1965 på skivmärket SweDisc. I samlarkretsar världen över var den i många år närmast legendarisk för sin sällsynthet. Det speciella "mood" som Egerbladh kunde trolla fram ur pianot och i sina kompositioner har alltid gått hem i ett land som t.ex Japan.
 

Det var den franske tecknaren Jaques de Loustal som tillsammans med Philippe Paringaux skapade den franska serien "Barney et la note bleue". I samband med det spelade Wilen in den här skivan med samma omslag som seriealbumet. Skivmärke: Ida Records. La Note Bleue, eller Blue Note, var som bekant en jazzklubb i Paris på 50- och 60-talet.
 

Men illustratören Jim Flora tyckte som vanligt att det var kul. Han gjorde flera av omslagen till orkesterns LP-skivor för RCA Victor i mitten på 1950-talet. Och det är främst för dessa omslag som skivorna har blivit samlarobjekt.
 

54 unika omslag
med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Men i baksidestexten på den första LPn (som hette When Lights Are Low), säger Dompan själv att skillnaden mellan banden är stor. Han pekar bl.a på trummisen, som han menar är orkesterns viktigaste medlem och som kan ändra hela bandets sound. I Domnerus stora studioband var det dansken William Schiöpffe som spelade trummor, i radiobandet var det Egil Johansen.

Den andra LPn fick det här lustiga omslaget med en tjej som döljer sin kropp med en överrock. Designen har gjorts av Lars Wahlberg och fotograf är Torbjörn Ehrnvall.

Inspelningen gjordes 1954 live på klubben Shrine i Los Angeles med en kvintett som hade Bob Brookmeyer på ventilbasun och John Williams på paino. Det är en av Getz bästa skivor från den här tiden.

Han hade nu inlett ett långt samarbete med producenten Norman Grantz. Det bröts inte förrän en bit in på 1970-talet.
 

Det var designern Paul Bacon som tyckte att målningen passade till Monk och hans musik. LPn är inspelad live på Five Spot i New York med en kvartett som har Johnny Griffin på tenorsax, Roy Haynes på trummor och Ahmed Abdul Malik på bas. Det är den andra LPn med samma kvartett och från samma inspelningstillfälle. Den första hette Thelonious in Action.

Det är första gången han får ha scenen för sig själv och spela utan andra blåsare. Men han har å andra sidan hjälp av ett riktigt drömkomp. Tillsammans åstadkommer de mycket inspirerande musik.

Hank Mobley verkar också ha varit ett av fotografen Francis Wolffs favoritmotiv. Eller också var Mobley ovanligt fotogenique. Det finns många uttrycksfulla bilder på honom och en del av dem har hamnat på skivomslag. Soul Station är inget dåligt exempel. Designen har gjorts av Reid Miles.
 

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Det första omslaget gjordes av Gil Mellé. Han var ju musiker och spelade in ett flertal album i eget namn för Blue Note. Till flera av dem designade han själv omslagen. Han gjorde senare också fina omslag för Prestige. Gil Mellé var en mångsidig och experimentell natur som haft stor framgång med sin konst och även på andra områden, som t.ex elektronisk musik och som kompositör av film- och TV-musik.
  

Incus startades av Bailey, Parker och trummisen Tony Oxley. Det var det första musikerägda skivbolaget i England. Den europeiska frijazzen var i sin linda och det som händer på den här skivan är minst sagt spännande. Och den står sig som en av de bästa som någonsin gjorts.

LPn är också minnesvärd för sitt omslagscollage med den nakne 1800-talsmannen. Det gjordes av Alan Johnston och Avril Hodges. 
  

DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltra

Impulse skapades av producenten Creed Taylor. Men han lockades över till Verve redan efter ett halvår och ersattes av Bob Thiel, som är mannen bakom flertalet Impulse-produktioner från 1960-talet. Det gäller inte minst skivorna med John Coltrane, som är något av bolagets ryggrad. Live-plattan från Village Vanguard är Coltranes andra LP för Impulse.

Foto: Pete Turner. Design: Robert Flynn.  

För skivutgivningen var producenten Gunnar Lindqvist en viktig person. Han låg bakom de svenska jazzplattor som EMI gav ut från 1963 och framåt. Men han började redan 1962, då han tillsammans med Frippe Norström och Janne Carlsson startade skivbolaget Jazz Records. De gav ut några få skivor och den här EPn är en riktig höjdare. Det är den enda skiva som Bosse Wärmell fick utgiven under sin livstid. En bit av musiken finns återutgiven på CDn Svensk Jazzhistoria, vol. 9. Det charmiga omslagsfotot till EPn har tagits av Bo Trenter.
  

Skivan finns med två olika omslag. Det vi ser här användes till första monoutgåvan och betraktas därför som originalet. Ingen av musikerna är utnämnd som ledare för gruppen. Nästa upplaga fick en helt ny omslagsdesign med en bild på Oliver Nelson, som nu anges som ledare.

Fotot på båda omslagen har tagits av Pete Turner. Hans fina färgbilder finns på flera Impuls-omslag och senare på bl.a skivbolagets CTI:s omslag.
  

Den första volymen har det här suveräna fotot. Det har tagits av Phil Stern som är en av de största amerikanska fotograferna. Han har tagit bilder till ett 60-tal jazzalbum, främst på uppdrag av producenten Norman Grantz.
Än mer känd är Stern för sina bilder på Hollywoods stjärnor. Fotografierna på t.ex James Dean och Marilyn Monroe är legendariska. Han arbetade också som krigsfotograf under andra världskriget. Hans storhet låg i förmågan att fånga människor i äkta och naturliga situationer, som jazzmusiker i ögonblick av kreativ passion likväl som i ögonblick av frustration.
 

vol. 2
LP nummer två med Roys och Dizzys session 1954 för Clef fick ett omslag av David Stone Martin. Några fotografier tagna av Phil Stern finns på skivans baksida. Teckningen av Martin är genialisk. Ett hastigt möte mellan två figurer på väg åt var sitt håll, med en förvånat igenkännade blick från den ene av dem. Symboliken i den bilden kan tolkas på flera sätt!

Det är ju ett möte mellan eleven och hans gamle läromästare. Stämningen i studion under inspelningen var god och det avspeglas i musiken. Det är lättsam, svängig jazz där de båda giganternas olika spelsätt fungerar tillsammans, vänligt och humoristiskt och utan varken hetsigt tävlande eller besvärande hänsynstagande. Oscar Peterson och hans kvartett accompanjerar perfekt.
 

Musiken gavs ut i USA på en LP på Prestige som kallades "Overseas". I Sverige dröjde det till 1985 innan musiken återutgavs. Det var på en LP från Dragon. På bilden ser vi den andra volymen av de tre EP-skivorna som alla har omslagsfoto av Bengt H. Malmqvist.
 
 

Stollman var inspirerad av skivmärket Folkways utgivningar, för deras engagemang i amerikansk musikkultur och för deras enkla och jordnära skivomslag. ESP satsade på den nya frijazzen. För att understryka det ursprungliga och okonstlade i musiken trycktes omslagen och skivetiketterna för hand i silkscreen där Stollman själv var delaktig i processen. Designen gjordes av Jordan Matthews.
 

Det originella omslaget har gjorts av fotografen Harold Feinstein. Han har gått in i närbild på saxofonistens fingrar och instrumentets klaffar. Detta hans öga för detaljer har också blivit hans specialitet. Han är i dag världsberömd för sina närbilder av bl.a blommor och snäckor.

Skivbolaget Signal såldes senare till Savoy som återutgav några av inspelningarna. Den här LPn fick nytt omslag och en ny titel - Nica’s Tempo.
 

Han blev god vän med Blue Notes ägare Alfred Lion. Gil Mellé har berättat att Lion tog sig an honom som en far och att det var hans förtjänst att han kunde utvecklas som konstnär. Mellé blev en framstående grafisk formgivare och är en av de tre som gjorde omslagen till Blue Notes 10" LP.

Det här är hans andra skiva för Blue Note, inspelad 1954. Fotot har tagits av Bill Hughes.
 

Skivorna gavs också ut i Europa av skivbolaget Vogue. Bolaget gjorde egna omslag och anlitade vid den här tiden en fransk tecknare och designer som hette Pierre Merlin. Hans insats är tämligen okänd men han gjorde en mängd omslag för både Vogue och Swing, varav detta är ett av de bästa. Han var inspirerad av David Stone Martin, men med en egen känsla och humor. Pierre Merlin var också musiker och spelade kornett med bl.a Sidney Bechet. Han gjorde inga omslag efter 1954. Han ägnade sig istället åt arkitektur och design av järnvägsstationer.

Candid var ett ambitiöst men tyvärr kortlivat skivprojekt. Det blev inte mer än ett 20-tal LP-skivor. Delägare och producent var jazzkritikern Nat Hentoff.

Art director var designern och fotografen Frank Gauna som gjorde alla skivornas omslag. Han eftersträvade en distinkt grafisk form som tydligt skulle visa att det handlade om jazz. Den fina bilden på Charles Mingus är tagen i hans hem.

EPn är George Riedels andra skiva under eget namn. Båda tillkom vid samma tillfällen i slutet av 1954 och början på 1955. Han spelar med en kvintett som bl.a innehåller Arne Domnerus och Bengt-Arne Wallin. Det är huvudsakligen Riedels egna kompositioner som framförs.

En av ägarna, Francis Wolff, tog själv alla fotografier och de togs i inspelningsstudion då musikerna ändå var på plats. Men Wolff lyckades med sin ljussättning skapa levande bilder med jazzklubbskänsla. Och formgivaren Reid Miles lekte med dem och adderade sina kraftfulla och energiska typografiska element. Han hade en positiv attityd till begränsningen av färger och menade i en intervju att de få omslag han gjorde i fullfärg blev sämre än de i bara svartvitt och t.ex rött. Och hur fantisifullt han kunde använda sina bokstäver visar det här omslaget från 1964!
 

Det här är den sista skivan inspelad i studio och med den ursprungliga kvintetten med Harold Land på tenorsax.

Fotot på omslaget har tagits av Herman Leonard, vilket inte framgår av omslaget men har bekräftats av Leonard. Med några få undantag gav EmArcy av någon anledning ingen kredit till fotograf eller designer. Men Herman Leonard är alltså mannen bakom flera av bolagets fina fotografiska omslag runt mitten av 1950-talet.

Det var 1964 och det blev också ett två veckors gästspel på Gyllene Cirkeln för Bill Evans. Skivan kom ut på Philips och är Monica Zetterlunds mästerverk. En svensk klassiker som är känd över hela jazzvärlden.

Det strålande vackra färgfotot har tagits av Lars Falck och designen i sin helhet har gjorts av Jan Wahlquist. Skivan har återutgivits flera gånger med varierande utseende, men det är originalet från 1964 som står sig bäst!

Omslaget har designats av Stephen Haaz. Bilden på den guldglittrande pinuppan blev dock en av de sista i sin art för United Artists. I början på 1960-talet bytte bolaget stil på sina jazzomslag. Nye designern Frank Gauna skapade en särskild jazzlogga och omslagen gavs en dämpad konstnärlig framtoning, ofta med högklassiga svartvita foton (se t.ex Ellingtons Money Jungle).

Han fick kontakt med Tom Wilson, som drev skivbolaget Transition från sin bostad i Cambridge utanför Boston. Sun Ra hade just fått igång sitt storband, The Arkestra, och en inspelning ordnades i en studio i Chicago. Skivan kom ut 1957 i en mycket liten upplaga på Transition i USA och ungefär samtidigt i Sverige på Sonet.

Jag minns hur jag långt in på 1960-talet okunnigt och förstrött bläddrade förbi den här skivan där den ofta stod och skräpade i skivbörsarnas femkronors-backar!

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Det är också Don Schlitten som har designat det berömda omslaget. Han fick den fyndiga idén att koppla Luckys namn till det klassiska cigarettmärket, vars logga han helt enkelt kopierade. Don Schlitten var också fotograf men arbetade framför allt som producent.

Han var med och startade skivbolaget Signal på 50-talet och skivbolaget Cobblestone på 70-talet. Under de senaste decennierna är han känd som mannen bakom skivbolaget Xanadu, som har gett ut över 200 skivor med främst bortglömda eller okända inspelningar av bopmusik.
 
 

Vilken platta! Lyssna på öppningsspåret; man kunde vänta sig att de tre skulle mötas någonstans i markerna mellan swing och bop, i stället är det snarare mellan bop och avantgarde!

Och vilken omslagsbild! Duke lugn och samlad, Max intresserat nyfiken på vad som är på gång, Mingus allvarlig och mer avvaktande i bakgrunden.
Det underbara fotografiet har tagits av Frank Gauna som också gjort designen.
 

Detta möte borde rimligen ha slutat i en katastrof. I stället blir det en av Peppers bästa skivor och en jazzklassiker för alla tider! Självbiografin är fylld av liknande berättelser. Den visar upp en Art Pepper som helt saknade förmåga att handskas med sitt liv, men som kunde skärpa sig när det gällde.
Vid den här tiden gav Contemporary ut stereoversionen av sina inspelningar på en särskild etikett som hette just Stereo Records.
Omslagsfotot har tagits av William Claxton.
 

Omslaget har gjorts av illustratören och designern Jim Flora som arbetade för Columbia på 40-talet. Han började som assistent till art directorn Alex Steinweiss men fick snart ta hand om designen av bolagets jazzalbum. Flora var nämligen jazzfantast, medan Steinweiss var en man för klassisk musik. Uppdelningen dem emellan gjorde det lätt att skilja mellan albumen med klassiskt och jazz.

Den klassiska musiken präglades av Steinweiss sofistikerade stil medan Floras jazzomslag var färgglada och burleska. Det finns ett drygt tiotal 78-varvsalbum med omslag av Jim Flora.
 
 

Det klassiska ECM-omslaget, med sin bild på ett skrynkligt papper, har gjorts av Barbara Wojirsch. Det är hon och formgivarkollegan Dieter Rehm som ligger bakom de flesta av ECMs alla omslag. I en kompromisslös minimalistisk stil har de gett skivbolaget en grafisk profil som står i perfekt samklang med musiken och dess nordeuropeiska identitet.
 

Stockholm Dues  

Liksom Eje Thelin gjorde Bernt Rosengren skivor utomlands innan han fick möjlighet att spela in en LP för den svenska hemmamarknaden. Han hade tidigare gjort ett par EP-skivor för Sonet, men nu var det EMI Columbia och producenten Gunnar Lindqvist som gjorde en rejäl satsning på Bernt.

På den här LPn spelar han med Lalle Svensson i en kvintett och i ett par nummer medverkar Nannie Porres. I övrigt är det i stort samma gäng som spelade med Bernt redan i Jazz Club -57.

Skivan fick ett fint mottagande och 1965 valdes till årets bästa av OJ. Den återutgavs 1973 (med annat omslag) och kom på CD i början på 90-talet. Originalomslagets foto har tagits av Bo Trenter som också plåtat de svartvita bilderna från inspelningen som finns på omslagets baksida.
 

Lady Heavy Bottoms Waltz

Flera av de LP-skivor som gjordes med mindre besättningar ur Clarke-Boland Big Band har fått kultstatus. Bl.a den här från 1968 som gavs ut på tyska Vogue i Johnny Griffins namn. I gruppen ingår namn som Benny Bailey, Åke Persson, Sahib Shihab, Kenny Clarke och Francy Boland.

Skivproduktionerna var snarlika de som gavs ut med storbandet på skivbolaget MPS vid samma tid. Alla producerade av Gigi Campi och inspelade i en studio i Köln. Omslagen var mycket påkostade och glassiga i en elegant och konstnärlig stil. På den här skivan, liksom på flera av storbandets skivor, är omslagsbilden tagen av den berömde sydafrikanske naken- och modefotografen Sam Haskins. Designen är gjord av Heinz Bähr.
 

Hard Driving Jazz

En för många, vid första anblicken, okänd skiva. Det beror på att den efter första utgivningen bytt både namn och utseende. Den spelades in 1958 och gavs ut som LP på United Artists. Kvintettens blåsare är pseudonymen "Blue Train" på tenorsax och Kenny Dorham på trumpet.

Att det är John Coltrane som döljer sig bakom pseudonymen är inte svårt att lista ut. Det var också i hans namn som skivan presenterades i fortsättningen, första gången 1962. Den hette då Coltrane Time och har så fått heta sedan dess. Det är enda gången Coltrane och Taylor spelar tillsammans på skiva.

Omslagsfotot har tagits av Tom Burnside. Han är berömd för sina fina bilder från just bilracing på 1950- och 1960-talet.

Anatomy of a Murder 
Det här är enda gången Ellington skrev filmmusik på allvar. Otto Premingers Anatomy of a Murder från 1959 är en av historiens bästa filmer och den suveräna musiken är en bidragande orsak till det. Den framförs av Ellington i filmen och orkestern förekommer också live i en nattklubbsscen.

Otto Preminger samarbetade i flera filmer med legendariske formgivaren Saul Bass, som svarade för för- och eftertexter, affischer etc. Bass arbetade också med Alfred Hitchcock och är mannen bakom den grafiska looken i filmer som t.ex Vertigo.

När Columbia gav ut soundtracket till Anatomy of a Murder gjordes skivomslaget av Saul Bass. Det är skapat i samma anda som filmaffischerna och är ett utsökt exempel på Bass mästerskap.
 
 

For Friends an Relatives 
Här är beviset för att den här plattan verkligen finns! Den har varit så eftersökt och svår att hitta att en del börjat tvivla på dess existens. Den är inspelad i Helsingfors i november 1965 och utgiven som LP på tyska RCA Victor. Den kan inte ha pressats i så många ex och titeln säger ju också något om förväntningarna på köpkretsens storlek.

Det finns inte så många finska jazzplattor att hålla reda på från den här tiden så om någon ska kallas klassiker är det den här. Det rör sig om suveränt bra nordisk hardbop spelad av en kvintett som leds av trummisen Christian Schwindt. I övrigt medverkar bl.a Otto Donner på trumpet och Heikki Sarmanto på piano. Det coola omslagsfotot har tagits av Jukka Vatanen och designen är gjord av Jukka Pellinen.

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

So Far

Först i raden av klassiska svenska jazzskivor på EMI Columbia under 1960-talet var Eje Thelins berömda LP So Far. Den kom i slutet på 1963 och var producerad av Gunnar Lindqvist. Thelin hade bildat sin kvintett ett par år tidigare och hunnit med en internationell karriär. En skiva var redan utgiven i Polen (en 10" LP på Muza) och flera av gruppens medlemmar var europeiska toppmusiker, som t.ex den polske basisten Roman Dylag.

So Far valdes till årets bästa LP i Sverige och fick OJ:s Gyllene Skivan. Liksom de kommande skivorna på svenska Columbia var det en genomarbetad produktion. Baksidestexten är skriven av författaren Svante Foerster och Bo Trenters omslagsfoton är kompletterade med ytterligare en svit fotografier från inspelningen på omslagets baksida.
 

Charlie Parkers besök i Sverige i november 1950 finns dokumenterat på två LP-skivor som båda gavs ut under senare delen av decenniet. Båda är privatinspelningar från Parkers turné i Skåne. Den första kom på skivmärket Oktav och den andra på Sonet.

Oktav-skivan är från en konsert på Amiralen i Malmö. Charlie Parker spelar fyra låtar med en svensk kvintett. På den andra skivsidan spelar Arne Domnerus altsax istället för Parker.

Skivbolaget Oktav gjorde annars inte mycket väsen av sig. Lokalerna låg vid Drottningtorget i Malmö och inspelningschef var Östen Warnebring. Omslaget på skivan är lite udda och motivet förbryllar. Fotot har tagits av Jan Friedlund.

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Den härliga omslagsbilden togs under en nattlig jam-session efter konserten i Stockholm den 20 november. Lars Werner skriver i baksidestexen om hur djupt berörd han blev av Parkers spel vid det här tillfället. Skivan har senare utgivits ett flertal gånger på bl.a skivmärket Storyville.
 
 

Hank Mobley har alltid varit en stor favorit bland Blue Note-fans och hans bästa skivor hör till guldkornen i bolagets katalog. Dit hör inte hans debutplatta; han har ännu inte hittat fram till det personliga, mjukt rytmiska tenorspel som blev hans kännemärke. Men LPn, med sin originella design och sitt foto av Francis Wolff, är mycket sällsynt och ett åtråvärt objekt för samlare.

Hans enda LP är mycket hörvärd. Den är minnesvärd också för sitt roliga omslag. Det har gjorts av Jim Flora i dennes typiska dårpippiga cartoon-liknande stil. Det var under några år på RCA Victor som Flora upplevde sin storhetstid som omslagsdesigner med en rad originella och fantasifulla LP-omslag. Han gjorde sitt sista omslag 1956. Bolaget tyckte att hans stil blivit omodern och ville övergå till mer fotografiskt baserade omslag. Jim Flora började istället skriva och illustrera barnböcker som han fortsatte med ända in på 1980-talet.

Output
Några av de tidiga ECM-skivor som Manfred Eicher producerade bryter ganska radikalt mot den förfinade, eleganta kvalitet som efterhand blev bolagets signum. Det gäller inte minst den här LPn som lätt är den mest udda som bolaget någonsin givit ut. Den spelades in 1970.

Den tyske pianisten Wolfgang Dauner och hans trio spränger alla musikaliska gränser med en futuristisk blandning av frijazz, rock och elektroniska effekter. Den mötte ingen större respons bland köparna och blev förbigången av både jazz- och rockfans. Men numera räknas den som ett mästerverk som var märkvärdigt långt före sin tid. Det galna omslaget har gjorts av F+R Grindler.
 

Sophisticated Swing  
Det här är ett av mina favoritomslag från 1950-talet! Tjejen, bilen, färgerna - kan det bli mer femtiotal än så här?

Sen kan man förstås undra var jazzen är. Men jag tycker att den finns där, i den svängiga typografin. Det är där man ser och hör hur Cannonball sträcker ut!

Musiken är inspelad 1956 med Cannonballs första kvintett som innehöll bl.a Nat Adderley och Junior Mance. Skivmärket är EmArcy.

Bilen? En Mercedes 300 SC Roadster av 1955 års modell. Formgivare och fotograf är okända, men kopplingen snygg bil/snygg tjej fick många efterföljare på LP-omslag framöver.
 

Skivan gavs ut av det tyska skivbolaget MPS, som startades 1968 efter att dessförinnan existrat i tio år under namnet SABA. Det blev ett av de största och viktigaste europeiska skivbolagen och utgivningen av jazzskivor pågick under hela 1970-talet. Det högklassiga ljudet var ett av bolagets främsta kännetecken.

Musikutrymmet var också generöst och gav plats för olika sorters uttryck och stilar, skivomslagen var ofta påkostade och intressanta. Omslaget till Yamashitas skiva har gjorts av Thomas Fitterling.
  

Blue Note hade startats redan 1939 och hade under de första tiotal åren en tämligen småskalig verksamhet. Den sköttes av Alfred Lion och Francis Wolff, som båda hade tyskt ursprung och var ungdomsvänner från 1920-talets Berlin.

När LP-eran inleddes tog de hjälp av ytterligare några vänner som kunde fixa skivornas omslag. En av dem var Paul Bacon, som har gjort det här enkla men suggestiva omslaget.
 

Harry Arnolds band innehöll ju i stort sett hela den svenska jazzeliten och flera av musikerna medverkade också 1953 i de legendariska inspelningarna med Quincy, Clifford Brown och Art Farmer.

Omslaget är fint med den sköna färgbilden på Harry Arnold och Quincy Jones på Konserthusets trappa och med Milles Orfeus och Tempohusets funkisfasad i bakgrunden. Bilden har tagits av Harry Kampf och designen har gjorts av Stig Söderqvist.

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Det här är en 10" LP från 1950, alltså en av de allra första vinylplattorna som gavs ut. Den innehåller inspelningar för Commodore som tidigare givits ut som 78-or.

Omslaget har gjorts av mångsysslaren John De Vries, som bl.a också skrev sångtexter. Han använde ett svartvitt foto på Billie och gjorde ett collage som blev ett av de mest minnesvärda porträtten på henne, färgstarkt och stämingsfullt.
 

Den kom 1965 på skivmärket Muza och musiken är än i dag en inspirationskälla för jazzmusiker runt om i världen.

Astigmatic är alltså en mytisk skiva, vilket även det gåtfulla omslaget bidragit till. Det gjordes av fotografen Marek Karewicz. Värt att notera är förstås att det är svensken Rune Carlsson som spelar trummor i den klassiska kvintetten.
 
 

Ganska tungt med andra ord. Omslaget duger bra det också. Både titel och bild anspelar på den väldiga antika statyn på Rhodos, ett av världens sju underverk. Likt denna avtecknar sig Rollins kraftfulla gestalt mot det blå. Avskalat och magnifikt.

Sonny Rollins var bara 25 år när det här skivmonumentet restes. Kolossen på Rhodos stod upprätt i 56 år innan den föll. Än har inte Rollins fallit och även när det sker, kommer Saxophone Colossus stå fast som ett av jazzens (sju?) underverk. Det var Tom Hannan som gjorde den klassiska omslagsdesignen.
 

När Blue Note 1956 återutgav musiken på två 12" LP hade skivorna fått nytt omslag. En tecknad, stiliserad fågel plus ett nytt foto på Blakey prydde framsidan, medan de sju fotografierna förpassats till baksidan.
När det var dags för ytterligare en nyutgåva i slutet av 50-talet fick vi en tredje variant på omslaget. Nu var bilderna tillbaka på framsidan, men i ny design av Reid Miles. Sedan dess är det denna tredje variant som använts som skivans standardomslag, även på CD.
 

Blue Serge är Serge Chaloffs mästerverk, inspelat 1956 och utgivet på Capitol inte långt före hans död vid bara 33 års ålder. Berättelserna om hans mörka liv står i stark kontrast till den vackra musiken på skivan. Och det ljusa, rena och stilfulla omslaget förstärker paradoxen.
Trots det, eller kanske tack vare det, är bilden för evigt förknippad med Serge Chaloff. Jag har inga uppgifter om fotograf eller vem som har designat omslaget.
 

DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltra

Giant Steps är John Coltranes första LP för Atlantic. Den kom i en period då bolaget var inne i en förändringsprocess när det gällde formspråket på skivornas omslag. Från att ha blandat och gett med många olika formgivare, började man i slutet på 1950-talet att göra omslagen i en mer sammanhållen stil.
Mannen bakom förändringen var formgivaren Marvin Israel. Han fick många gånger god hjälp av fotografen Lee Friedlander, som här på Giant Steps. De gav en ny glans åt Atlantic, i en färgstark och återhållen elegant stil som gav hög status åt bolagets oftast svarta artister.
 

Collates No.2
En 10" LP från tidigt 1950-tal då Lester hade bl.a John Lewis som pianist i sin kvartett. Skivan kom i två volymer och gavs ut på både Mercury och Clef. Båda med samma omslagsmotiv av David Stone Martin men med skiftande färgsättning.

Det är ju en ganska mystisk bild, med en teatralisk Lester iklädd cape. David Stone Martin har inte gett någon annan förklaring till den än att han ville skapa en bild av det gåtfulla som han tyckte fanns i Lesters väsen.
 

Epic startades 1953 som ett dotterbolag till Columbia. De första tio åren ägnades utgivningen åt jazz och klassisk musik, därefter blev det mest rock.
Utmärkande för den tidiga perioden är inte minst de många högklassiga skivomslagen. Ansvarig för dessa var Ivan Chermayeff och hans senare mycket berömda designstudio. Tyvärr gavs det sällan någon kredit för formgivningen på Epics omslag. Men man anar att det är Chermayeffs stilkänsla som ligger bakom ett omslag som detta.

På denna Columbia LP från 1956 framträder man

fortfarande som ett kollektiv utan att någon enskild musiker framställs som ledare. Donald Byrd är ny trumpetare efter Kenny Dorham. Och det är sista spelningen innan Horace Silver slutar i gruppen och Art Blakey tar över namnet för egen del.

Vid den här tiden hade Columbia hittat en ny formgivare som hette Neil Fujita. Han rekryterades av Rudolph de Harak, som förnyat bolagets design i början på 50-talet. Under senare delen av decenniet tog Fujita över som art director och gjorde många fina omslag, bl.a detta. Fotografierna är tagna av Don Hunstein.
 

Suverän musik, men det är titeln och omslaget som gjort skivan berömd. Tyvärr finns det bara på originalpressningen. När skivan gavs ut igen ett tiotal år senare på Telestar var blondinen och saxarna borta och ersatta med något mer städat!

Inte mycket är känt om skivbolaget Barben. Det kom en del EP-skivor och någon enstaka LP på 1950-talet. Utbudet var varierat, från schlager till klassisk musik. Producent (och förmodligen bolagets ägare) var Emil Bourin. Han har skrivit en lång baksidestext till Sax Appeal. Fotograf är Stig Forsberg.
 

Bilden har tagits av fotografen Bob Parent. Inte heller han tillhör, som fotograf, de allra mest omsjungna namnen men är likafullt en av de som bäst fångade 1950-talets jazz på bild. Han använde aldrig blixt till sin kamera och hans bilder är fyllda med känsla och atmosfär. De publicerades i tidskrifter som Life och Down Beat, i böcker och på skivomslag.

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

För Monk innebar kontraktet med Riverside ett stort genombrott. "Monk’s Music" är inspelad 1957 och är hans femte LP för bolaget. Det är också en av de bästa, fantastisk musik av Monk och ett charmfullt möte mellan Coleman Hawkins och John Coltrane.

Charmigt också skivans omslag. Det har gjorts av Paul Bacon och fotograf är Paul Weller. Bacon hade gjort omslag för bl.a Blue Note innan han blev art director på Riverside, där han han gjorde många av bolagets omslag under senare delen av 1950-talet.

Peter Brötzmann gör ofta omslagen till sina egna skivor. Han började som visuell konstnär innan musiken tog över. När han 1967 startade sitt eget skivbolag BRÖ formgav han själv omslagen till de två skivor som kom ut. Två år senare var han med och grundade skivbolaget FMP i Berlin. Han fortsatte att göra omslag och kom med sitt formspråk att etablera bolagets unika grafiska look för kommande decennier.

LPn på bilden är från 1973. En klassisk Brötzmann i alla avseenden, med Fred Van Hove på piano och Han Bennink på trummor.

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Skivan kom 1957 och var Miles första samarbete med Gil Evans. Columbia hade redan tryckt 50.000 ex och ville inte byta omslag.

Men i Europa fick skivan ett annat omslag och till nästa amerikanska upplaga var segelbåten borta och ersatt med en bild på Miles. Och i fortsättningen fick enbart svarta kvinnor förekomma på Miles skivomslag. Det är först nu i CD-åldern som det läckra originalomslaget till Miles Ahead har dykt upp igen.
  

Det var Mingus och hans fru Celia som startade skivbolaget Debut. Delägare var också Max Roach. Bolaget gav ut ett 30-tal LP-skivor under åren 1951-1957.

När inspelningarna i USA upphörde leasade Mingus ut katalogen till dansken Ole Vestegaard, som höll den levande under ytterligare några år. Den såldes sen till Fantasy i San Francisco, medan Vestegaard fortsatte att göra egna inspelningar i Danmark under bolagets namn fram till 1965.
 

Men Stig Söderqvist har också skapat sig ett namn som grafisk formgivare och illustratör. Flera av hans omslag för Metronome är riktiga klassiker, som t.ex några av Cornelis Vreeswijks tidiga skivor.

På 1950-talet blev det många EP-omslag för Söderqvist. Ett av de bästa är det här från 1954 med Anders Burman, Metronome-bossen himself. Stickan säger själv att det var precis så här Anders såg ut när han satt bakom trummorna.
 

Ny formgivare på Columbia var Rudolph de Harak och det här är hans första omslag. Han förde in ett nytt element i bolagets design som inte hade använts tidigare – det svartvita fotot. På det här omslaget använder de Harak det på ett lekfullt sätt genom att blanda positiva och negativa bilder.

Rudolph de Harak stannade bara några år på Columbia och fortsatte sedan med bl.a bokomslag och affischer. Han blev en av de mest inflytelserika grafiska formgivarna.
 

78-varvsalbumet med boogie-woogie från 1942 visar att Steinweiss var inspirerad av 1920- och 30-talets europeiska affischkonst och att hans omslag har samma kvalitet som mästarna på det området. Samma kraftfulla typografi, plana färgytor och stiliserade bilder.

På det här omslaget ska den svarta och vita handen symbolisera att svarta och vita artister uppträder tillsammans på skivan.
 
 

Designen har gjorts av Frank Gauna och det fantastiska svartvita fotot på framsidan har tagits av Toni Frissell. Märkligt nog försvann bilden på senare utgåvor av skivan. I stället användes bl.a originalomslagets baksida, där titeltexten hänsynsfullt nog (mot bilden) är placerad. Det är först på 2000-talets CD-utgåva som originalbilden är tillbaka.

Toni Frissell är annars mest känd som modefotograf, men också för att ha varit en av de första kvinnliga sportfotograferna. Hon arbetade i många år för tidningen Sports Illustrated.
 

Det var den fantasirike formgivaren Burt Goldblatt som fick idén att avbilda sångerskans läppar i aktion.
Nio olika varianter på hur läpparna formar sig efter orden i en sångtext! Det känns som om detta är en bild som kan ha påverkat det som senare hände inom popkonsten.

På skivan sjunger Carmen McRae dels med Tony Scotts kvartett och dels med dragspelaren Mat Mathews kvintett.
 

Det rör sig om musik till en balett som spelades in 1967 av Radiojazzgruppen och Kammarkören för Sveriges Television och gavs ut på SR Records. Koreograf var amerikanen Alvin Ailey.

Georg Riedels kompositioner bygger på äldre genuin jazz med många element från nutida europeisk konstmusik.
 
 

Men det fanns undantag. Det gäller särskilt de påkostade album med flera 78-varvare som gavs ut på 1940-talet och början på 50-talet.

Ett sådant är detta album från 1947 på Columbia med Kid Ory. Det har ett klassiskt omslag av den genialiske tecknaren och designern Jim Flora, ett av de stora namnen. Han fortsatte sedan att göra många originella LP-omslag för framför allt Columbia och RCA Victor.
 

Omslaget är också hett. Det är gjort av David Stone Martin i en lite annorlunda stil än den man är van vid. Men det är otroligt bra och illustrerar musiken perfekt. Martin säger i en kommentar att det bl.a var formen på Dizzys böjda trumpet som inspirerade honom när han gjorde målningen.
 
 

Omslaget har designats av Stig Söderqvist som var Metronomes husformgivare och pappa till många fina omslag. Han var också pappa till en då 6-årig flicka som heter Ann-Marie. Det är hon som har ritat bilden på omslaget. Ann-Marie är storasyster till Ann-Sofi Söderqvist och har även hon, liksom pappa och syrran, spelat trumpet. Numera går hon i pappas fotspår på ett annat sätt. Hon är designer och jobbar med textilier.
 

Fotografen William Claxton måste ha vetat om detta. Det var därför fotot på omslaget blev en sådan fullträff. Även om situationen med saxofonerna ute i naturen kan förefalla något krystad, är ögonblicket så naturligt och så älskvärt att man köper hela paketet.

Skivan spelades in 1955 och gavs ut som LP på Atlantic samma år. William Claxton är en av jazzens stora fotografer. Mest känd är han för sina bilder på den unge Chet Baker.
  

Omslaget dyker ofta upp som illustration i sammanhang som refererar till det ”coola” 50-talet då Blue Note verkligen spelade en roll som trendsättare. Det hängde inte minst ihop med det vimmel av coola katter som förekom på Francis Wolffs bilder och Reid Miles omslag. Det handlade om attityd, stil - och klädsel.

För vem ville inte se ut som tjejen på bilden. Eller som Hank Mobley och de andra New York-katterna med en button-down skjorta från Brooks Brothers och skor från Bass? Cool struttin’!
 

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Chet Baker & Art Pepper
Playboys

DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltra

Blue Train

Free Jazz

Bitches Brew

John Hermansader designade ett flertal av Blue Notes 10” LP omslag, varav detta med Horace Silver är ett av de mest lyckade. Skivan kom 1954. Det suggestiva fotot har tagits av Francis Wolff.
 

Skivorna har blivit eftertraktade inte bara för att de dokumenterar ett viktigt skede i jazzens utveckling, utan också för sina vackra och fantasifulla omslag. De gjordes av Marte Röling, en ung kvinnlig konstnär från Amsterdam. Alla omslag är i samma stil, med en bild på artistens huvud och med en tolkning av vad som kan röra sig i detta huvud!

Plattan med Cecil Taylor innehåller musik från hans legendariska gästspel på Montmartre,Köpenhamn 1962.
 

På bilden ser vi Botschinsky, Bjarne Rostvold och en 16-årig Niels-Henning Örsted Pedersen. I gruppen ingick också Bent Axen och Nils Husum. Ung dansk jazz när den var som bäst.

Omslaget förmedlar en så stark tidskänsla. Det var så här det såg ut, det var så här det lät – en gång i tiden på en jazzklubb, en gång i tiden i Köpenhamn.

Fotografen heter Ebbe Wråe. Han tog många fina bilder på jazz i den köpenhamnska natten under 50- och 60-talet.
 
 

Han var en oerhört begåvad och idérik improvisatör med djup, värme och känsla. Men det ville sig inte. Få brydde sig. I dag är Tina Brooks kult och hans skiva något av Blue Note-entusiasternas heliga graal.

Originalvinylen (med omslag av Reid Miles) kan de flesta samlare bara drömma om. Blue-Hoo, Too Blue, True Blue, Blue Note…
 

Gullin och Persson spelar tillsammans på ett par spår, men i övrigt var för sig med olika kvartetter.

Skivans omslag är ett av de snyggaste som finns med svensk jazz, tycker jag. Tyvärr är det inte så lätt att hitta. Skivan återutgavs visserligen i slutet på 1960-talet men då var det vackra originalomslaget utbytt mot något mer alldagligt (=mindre konstnärligt, mer säljande?).
  

Vem som gjort designen framgår inte, men det måste vara Ivan Chermayeff. Han är en av världens ledande grafiska formgivare och var i sin ungdom i mitten på 50-talet anlitad av just Epic för att göra skivomslag. Helt säkert är att bilden tagits av den likaså då unge och okände amerikanske fotografen Jay Maisel. Också han i dag världsberömd, känd för sina pulserande färgbilder tagna i befintligt ljus, som ofta syns i reklamsammanhang och i väldiga format.
 
 

Formgivaren Burt Goldblatt tog ett modernistiskt grepp i sin design. Aldrig hade väl Ellingtons ”gammalmodiga” musik presenterats på ett liknande sätt.

Goldblatt tog fasta på att det var just nya tolkningar och underströk att det inte rörde sig om en återutgivning av gamla succéer. Det var nytt och fräscht, det var samtida musik. Dessutom innehåller skivan också ett par helt nyskrivna saker. Ett mycket vackert skivomslag!
 

Några kvarter från Observatorielunden låg Gyllene Cirkeln. Där sågs Frippe i åratal framåt försöka sälja sin skiva med Albert Ayler. Få ville köpa, men vem kunde ana att det skulle bli jazzhistoria av det hela och en framtida skivraritet av stora mått?
 

Men det finns många undantag. Skivbolaget Sonet t.ex (med dotterbolagen Storyville och Gazell) använde gärna ett eget originalfoto och egen ny design på omslaget.

Den klassiska inspelningen med George Lewis från 1953 är ett svenskt (eller danskt) original. Någon som vet vem som har plåtat den fina bilden?
 

Populariteten och de många återutgivningarna må ha slitit på motivet, men det gör det inte sämre. Och att det är David Stone Martin som är konstnären går inte att ta miste på!

I en intervju har David Stone Martin berättat att producenten Norman Granz ville att han skulle ge Joe Williams en känsla av ”a spiritual singer”.
 

Det framgår inte av omslaget, men det var säkert Debuts ägare Ole Vestegaard som själv tog bilden. Han drev skivbolaget från sin lilla bokhandel. Till en början med syftet att distribuera skivor från Charles Mingus amerikanska bolag Debut, men efterhand också för att ge ut egna skivor.

Eric Dolphy reste omkring i Europa själv. Före Köpenhamn hade han varit i Sverige. Det finns musik utgiven på skiva där han spelar med svenska musiker på en konsert i Uppsala.
 

Det är också under denna tid som fotografen och formgivaren Burt Goldblatt gör några av sina bästa omslag. Han är ett av de stora namnen och en av de mest produktiva. Han gjorde över 3000 omslag för olika skivbolag. 

Hans omslag för 10” LPn med Charlie Mariano från 1953 är en riktig höjdare. Saxofonens linjer, den utmanande gröna färgen, den minimalistiska texten – som köpare behövde man inte riskera att köpa grisen i säcken. Det var modern jazz det handlade om.
 
 

Det är Herman Leonard som har tagit den fina bilden på Stan Getz. LPn kom 1956 på skivmärket Roost. Den är intressant också därför att den innehåller musiken från Stan Getz besök i Sverige 1951, då han tillsammans med Bengt Hallberg och andra spelade in bl.a ”Ack Värmeland du sköna”.

Musiken gavs ut på EP och 10” LP med helt andra omslag. Men så här såg skivan ut när den första gången presenterades som 12” LP för den amerikanska publiken.
 

Crumb har ett dokumenterat intresse för äldre jazz och blues. Han har porträtterat en mängd musiker och sångare ur jazz och r&b-historien. Han är också stor samlare av stenkakor.

Harmonica Blues är ett härligt omslag som på ett humoristiskt och dråpligt sätt berättar vad det handlar om. Skivan kom 1976.

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Charlie Parker

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Andy Warhol

Special

ECM:s högklassiga och ofta nyskapande skivomslag har också spelat en roll för att etablera bolagets identitet. De har under åren uppmärksammats på olika sätt - med utställningar, i tidningsartiklar och t.om. givit upphov till en bok, Sleeves of Desire (1996).

Det kan vara lämpligt att i den här serien börja med Mal Waldrons LP från 1969 som har skivnumret ECM 1001, dvs det är den första i raden av bolagets alla utgivningar! Designen har gjorts av Rufus Wedder.
 
 

and his all american stars
När Rolf Ericson kom till Sverige 1956 med sin första amerikanska kvintett spelade Metronome in tre EP-skivor med gruppen. Någon LP gavs aldrig ut.

Däremot gavs musiken ut på LP i England (på etiketten Nixa) och i USA på EmArcy. Den engelska LPn fick samma omslagsbild som en av EP-skivorna, men den amerikanska begåvades med ett nytt vackert omslag i färg.

Vem som är designer framgår inte, annat än att fotot har tagits av ”Garrett & Howard”. Det är inte ofta man ser den här LPn.